Detta har jag och min son gjort i dag. Andra gången någonsin han sitter i en roddbåt. Första gången någonsin vi är ut på tumis.
Varför är det så stort att jag ger ett helt eget inlägg? Ni som känner oss och känner Viggo kan gissa.
Jag skulle ärligt talat varit livrädd och superstressad av blotta tanken. Nu blev det frågat i stunden om han ville, en kort tankepaus och nick senare klädde vi på flytvästen.
Varför vore jag rädd och stressad? Därför att jag är van att han automatiskt skulle ställa sig upp -eller hoppa rakt i.
Hans impulskontroll har varit tämligen obefintlig. Hans önskan att pröva nya saker har varit borta (mest gett upphov till utbrott). Att lyssna och följa order väldigt oberäknelig.
Han satt stilla. Hela tiden. Han ville själv ut. Han njöt av att vara på vattnet. Han ville kolla fiskekassarna. Han satt då jag bad honom vid updragandet av kassarna. Han visade vart han ville ro. Det var ingen protest när jag sa vi måste hemåt.
Troligen kan bara ni som varit med vid hans affektutbrott (och ni som har egna barn som upplever nya saker som svårt) veta vilken lycka! Hur jag njöt av att vara på träsket med min son.
Och nu då? Nu återhämtar han sig, på det sätt som funkar för honom bäst. Med skärmtid. Och det var okej att jag gick ut med tvätten -och inget kaos när jag kom in.
Vet inte vad som händer. Antar att "liten blir stor". Eller kanske allt som behövdes var ett lugn inom mig som smittade honom.
Hur som, just nu är vi båda nöjda och lyckliga (trots hans feber). Så denna dag kommer jag se tillbaka på sämre dar.
Ps. Oliver på tv (Talang Sverige) har också NPF-diagnos som Viggo och är här med i finalen! Olivers mamma och jag är i samma FaceBook-stödgrupp 💛
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar